torsdag 23 november 2017

Vågra vägra Tomte

Julen närmar sig, och med den måste ett antal beslut tas. Goron och jag firar med respektive familj varannat år, om inte särskilt ömmande skäl föreligger. I år har min i grunden ganska vettiga svärmor (hon kallar sig det även om jag och Goron inte är gifta. Helt okej för mig) fått för sig att vi ska ha tomte i år, och frågade om Goron eller jag(!) kunde tänka sig att vara tomte. Goron sade ifrån, påpekade att barn slutar i allmänhet tro på tomten tre år innan de vuxna tror, de spelar bara med för att vara snälla. Det är faktiskt den informationen som fick mig att bli så tomte-anti som jag är. Om/när jag får barn skulle det aldrig falla mig in att uppmuntra att de skulle ljuga och göra sig dummare än de är. Det går emot alla värderingar och hur jag har blivit uppfostrad.

Om de här tomte-dumheterna fortsätter kommer jag att meddela att de får välja-Tomten eller mig. Julen är tillräckligt jobbig för mig som introvert och vegetarian. S snart det står 24:e i kalendern går allt vegovett ut. Gorons släkt har insett att jag är vegetarian och accepterar det, men de har inte kommit till stadiet att de är avslappnade kring det. Det är tveksamt att det kommer att hända kring jul, speciellt eftersom det är ett barn med och barn har en tendens att göra människor traditionsvansinniga. Jag kan köpa rätt mycket för att vara snäll på julen, men min gräns går vid att sitta och låtsas tycka att det är jätteroligt med en pinsam utklädd tomte som kommer in och begår hemfridsbrott.

Jag har inte haft några negativa upplevelser med Tomten. Tvärtom hade vi aldrig tomte när jag var liten. Kan inte se att jag har tagit någon skada av det. Jag kan tvärtom känna att det har gjort mig mer fokuserad på att umgås på julafton, och mindre fixerad på julklapparna (läs gärna detta inlägg om en klok mammas resonemang). Nu invänder någon om fantasi och magi, men det kan barn få iallafall. Läs högt, fråga barnen om deras favoritfilmer (att höra barn förklara filmer är jättekul) och duka med finservisen en vanlig tisdag. Mycket roligare än att ha en bullrig gubbstrutt stövla in på julafton.

Så jag säger nej tack till tomten, och ja till en avspänd jul.

2 kommentarer:

  1. när äldsta barnet lärde sig läsa, fick hon vara tomte, vi fortsatte leken; nytt barn varje jul, alla fick vara med och det blev riktigt roligt - tomtar kan också vara osynliga, som bara lämnar paket på trappan i all hast.
    När jag var vegetarian, beställde jag fin mat från en vegetarisk restaurang. Vi finnar kan det där, en vegansk vän blev mätt och glad av alla finska morotslådor, kålrotslådor, potatislådor, rödbetssallad och massa annat gott :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Uppriktigt sagt, jag förstår inte varför tomtar måste in överhuvudtaget. Vad är det för på människors generositet och umgänge, vilket är vad jag blev uppfostrad att julen handlar om. Varför är det så läskigt att ge barnen det, utan att kladda ner det med ett buffligt och trist sagoväsen? Låter ungefär lika konstruktivt som att fritera en broccoli (jag har ätit friterad broccoli och det är bland det värsta jag ätit).

      Att beställa restaurangmat låter som ett utmärkt sätt att skapa distans och splittring kring julbordet. Dessutom, det spelar ingen roll om maten är lagad av en mästerkock, om den äts med ett sällskap som måste kommentera och påpeka maten. Traditioner bryr sig inte om de som avviker, det lärde jag mig som 2-3 åring.

      Slutligen så förstår jag mig inte riktigt på dina kommentarer. De känns mer som att de hör hemma som inlägg på någon av dina fem bloggar, för det finns ingen feedback eller försök till dialog i dem. Jag hoppas för din skull att du inte försöker övertyga mig om att traditioner är skoj, för då försöker du förgäves.

      Radera

Jag svarar kommentarerna här i min blogg så att alla har chansen att hänga med i diskussionerna.