Avengers: Age of Ultron

Det är lika bra att ni vänjer er, kära läsare, det kommer att bli ganska många film-inlägg den här sommaren. Igår bjöd nämligen sambon mig på bio, en av de filmer jag verkligen har sett fram emot att se i år-Avengers: Age of Ultron. Kul kuriosa-första gången jag såg första Avengers-filmen var som nyförälskad i Gorons soffa.

Uppföljare är en svår balansgång, speciellt när det är andra filmen i en serie av tre, men den här gillar jag verkligen. Vi slipper hela "presentera karaktärer och bygga upp gruppen"-grejen som första filmer alltid behöver dras med. De Avengers vi möter i denna film är ett kompisgäng, och jargongen är därefter. Den stora vinsten med den här filmen, som jag ser det är just detta att få se lite mer av människorna bakom superhjältarna. Det är en av mina favoriter när det gäller historier i film och serier-superhjältar i vardagliga situationer. Det finns en stor vinst till med filmen, men jag vill inte spoila den för er. Allt jag kan säga är att: sätt er i biosalongen och njut, och ni som verkligen gillar Hawkeye (vi är ett litet, lojalt gäng) kommer inte att bli besvikna.

Stora nackdelen med filmen är att jag känner som GIF:en nedan angående Marvel-filmer:



Förövrigt är Goron bästa bio-sällskapet. Vi brukar skrika "Yay!" varje gång vi ser Stan Lee göra en cameo, men denna gång höll vi oss till att lyfta armarna (vi satt längst bak) framför allt för att inte störa de väluppfostrade killarna framför (runt 11 år och en av dem viskar till sin kompis "Du kan inte prata, det är bio!") och självklart satt vi kvar hela eftertexterna för: