Sabaton, Accept och Twilight Force på Hovet 24/3

Det är en dryg vecka sedan jag var på konsert, tillsammans med Goron, men jag är långsam. Det tar att komma tillbaka till metalvärlden haha. Inte för att jag någonsin var helt borta, men om man undantar Gröna Lund så är det fyra år sedan jag var på konsert. Dessutom första gången jag hade sittplats. Inte något jag kommer att ha igen i första taget, det tog en del från upplevelsen att inte kunna hoppa under "Primo Victoria".

Dock måste jag säga att konserten i sin helhet var en höjdare. Strålande kombo med Twilight Force, bra ungt band från Falun, legenderna Accept och så Sabaton i sitt esse som kronan på verket. En del får skrattanfall när Twilight Force äntrar scenen i full fantasymundering, men jag gillar det skarpt. Det passar musiken och både hårdrock och fantasy har ett mått av eskapism i sig. Jag hittade dessutom en ny favoritlåt från dem i "Riders of the dawn". Jag vill också passa på att lyfta på hatten för trummisen, som inte bara spelade med sitt eget band, utan även vikarierade som trummis i Sabaton.

Sist jag såg Accept var sista dagen på mitt senaste Sweden Rock Festival-besök. Jag ska inte säga om de var bättre denna gång, men jag var bättre (dvs. inte helt mentalt slut). Inte nog med att deras musik är bra i sig själv, den visade sig var den perfekta bryggan mellan fantasy metal och Sabatons war metal.

En stilla metal-notering: Den som kom på att byta ut musiken innan Sabaton går på från "The Final Countdown" till Sabatons egen cover på "In the army now" förtjänar påökt.

Det var en av de bättre Sabaton-spelningarna jag har varit på. Det är kul när låtar jag inte riktigt gillat innan, som "Battle of Bannockburn" trillar på plats när den spelas live. Att bandet dessutom verkade ha genuint kul på scenen gör inte direkt spelningen sämre. Nya gitarristen Tommy Johansson, "Lejonet från Boden", är inte bara strängbändare av rang, han kan också spela keyboard och sjunga. Hoppas att en liten duett kan petas in på kommande skivor.

I korthet en mycket bra spelning, och det är skönt att komma tillbaka till metalvärlden.

Fy f.., Pain!

En av mina bästa konsertupplevelser någonsin är Pain på Gröna Lunds lilla scen 2010. Det är ett band som jag gillar. Peter Tägtgren är ju dessutom producent till Sabaton, som är ett av mina favoritband. Nu är det nytt album på G, och sålunda ny video släppt.

Låten heter "Call me" och jag är ledsen, men detta är så kasst. Idén med dockor a la "Spitting Image" (klassiskt brittiskt humorprogram) är kul, och de är ganska porträttlika. Själva videon och texten dryper dock av så mycket slentriansexism att jag får huvudvärk. Hade videon varit producerad 1986 hade jag inte reagerat men det är 2016. Det måste gå att göra mer intressanta videos och texter än detta. Jag tänker på låten "Same old song" som handlar om mediekulturen idag. Det känns mycket mer i tiden och genomtänkt än denna dynga, som i korthet går ut på att berättarjaget tycker att tjejen ska ringa honom för att han kan "göra saker din pojkvän inte förstår" och "mina händer kommer att få dig att yla som en varg" (översättningar av texten). Att damen ifråga skulle ha en egen vilja verkar textförfattaren ha glömt bort helt.

Nej, detta är slöseri. Slöseri med talang, slöseri med en bra gäströst och slöseri med min tid. Att vara hårdrockare och feminist känns ibland lika förenligt som att vara vegetarian och jobba i köttdisken.

Blå måndag med CrowsToes "Asgard"

Måndag igen, och dags för "Blå Måndag" hos Makeupbyblowfish (jag gillar verkligen det namnet). Idag blir det premiär på märket Crows Toes för mig. Ironiskt nog när "min" webshop för nagelprylar, Edgy Polish, säljer ut det (eftersom Katarina, som driver den, bestämt sig för att bli ännu mer noggrann med säkerheten på nagellacken efter Mentality-skandalen. Lovvärt initiativ). Men men, hur som helst fick jag tag på två lack från "9 realms"-kollektionen. Idag blir det "Asgard" som är treriksröset för saker jag gillar-Nordisk mytologi (det är de nio världarna som åsyftas i kollektionens namn), nagellack och Marvel. 

Foto inomhus

"Asgard" är ett ljusblått holo. Det ser ganska silvrigt ut inomhus eller i skuggan (lite Depend 2034:s fylligare kusin) men färgen djupnar lite i solen, vilket är lite kul. Regnbågarna (eller borde jag skriva Bifrost ;-) ) är riktigt fina, inte så linjära men snygga.

Foto utomhus för att fånga regnbågarna

Formulan är skön, lättlackad. Det krävs två lager men det är precis lagom. Jag gillar "sol-nyansen" en ljusblå färg som inte är mesig. Jag tycker att vi avslutar det här Asgard-inlägget med en sång

Weird Al Yankovic på Gröna Lund-jag gästar en Sverigepremiär

Aldrig har det tagit så här lång tid innan säsongens första konsert på Gröna Lund-faktiskt ända till näst sista öppetkvällen på Grönan. Men så var konserten inte vad som helst utan allra första gången Weird Al Yankovic spelade i Sverige. Jag har, bokstavligt talat, skrattat åt hans låtar sedan förra seklet, så det var kul. Det började som kult, och utvecklades till den bästa konsert jag har har varit på på Grönan.

Konserten var helt fantastisk, bra publik och en fantastisk setlist. Dessutom bjöd Al på i princip ett klädbyte minst varannan låt, inklusive bläckfiskklänning, fatsuit (som jag förstår det väger den drygt 10 kg) och amish-dräkt. Jag fick höra alla mina favoritlåtar, inklusive "Like a surgeon" (som vi sjöng under en dissektion på Universitetet) och låten som fick in mig på Weird Al, "The Saga begins". Under sistnämnda fick Al sällskap på scenen av Nordic Garrison, och de är ju coolast i världen (det är en om en har "Bad guys doing good" som slogan) och Weird Al fick t.om. Storm Troopers att dansa.

Riktigt roligt. Vill du sätta dig in i Weird Al, kan du klicka på länkarna ovan, eller kolla in videon nedan. 

Tack Goron för bilderna

Om att bli förälskad i en låt

Ni vet när man hör en låt för första gången och blir så tagen att man spelar den om och om igen? Det var ganska länge sedan det hände för mig, men det hände-i spinningsalen av alla ställen. Låten heter "Shut up and dance" och bandet heter Walk the moon. Från början var det nog associationen till 12:e Doktorn (vag men iallafall), men när jag kom hem och lyssnade på låten ordentligt så påminde känslan i låten om när jag träffade Goron. Lite mötet mellan nörden (han) och nördtjejen som glömt bort hur man lever och trodde att hon skulle vara ensam hela livet (jag). Ganska skönt att få den påminnelsen, att jag är i framtiden jag inte trodde skulle hända.

Det enda som hade varit annorlunda om jag hade skrivit låten hade väl varit att det hade varit "This Goron" istället för "This woman" och att istället för dans hade låten handlat om att falla för någon under ett korsstygnsbroderi på ett tekniskt museum =)

Det har gjorts ett helt gäng fan-videos på låten så jag bjuder på två: En med 11:e doktorn och River Song, för att den är fint klippt och låten passar så bra till deras relation. En med Marvel-dans, för den var lite kul helt enkelt.

Alla Hjärtans Dag

Man ska inte bryta en tradition som fungerar. I år går jag dock all in och förutom "Hearts on fire" så lägger jag in en av mina favoritlåtar, "Hearts of iron". Så nu, kära singlar och brustna hjärtan, har ni två låtar med ordet "heart" i titeln som inte handlar om romantisk kärlek. Vill du kan du gå in här och ge en slant till Hjärt-lungfonden.

Fika och avslut

Ibland behöver man inte så lite för att må bättre. Hade en dipp i humöret under torsdagen och fredagen. För att bryta tristessen och få lite nytt så ringde jag en vän och föreslog att vi skulle ta en fika. Det var ett tag sedan så det var kul att ses. Ibland behövs det inte mer än citronmarängpaj, vitt te och att få gå och kolla lite i butiker tillsammans så blir det bättre. Det var väldigt skönt.

När jag kom hem var jag ensam hemma, Goron hade spelkväll med sin kusin. Jag ägnade tiden åt att titta på Melodifestivalen, enkom eftersom min store inspiratör Rickard Söderberg tävlade tillsammans med Elize Ryd. Låten "One by One" är fantastisk, lugnande och kraftfull på samma gång, men gick inte vidare. Så nu, käre Christer Björkman, finns det ingenting som du kan göra för att locka mig till Melodifestivalen. Nu är det slut.


Idag har varit en jätteskön söndag. Handling, lite plock hemma och jag och Goron avslutade kvällen med "Doctor Who" "The fires of Pompeii", ett av de bästa avsnitten. Nu är jag redo för nästa vecka.

On the other shore-there's the end of the ar

Dags för årets sista inlägg. Det blir ett kort ett, lite musik och så mina nyårslöften, eller nyårsmål som jag föredrar att kalla dem, att kalla dem löften blir  så betungande, och det är lätt att piska sig själv om det inte blir som en tänkt sig.

Så mina nyårsmål är följande (några har jag lånat/inspirerats av av Lesthi)

• Ta hand om mig själv bättre-i det ingår att äta hälsosammare och ta tid för återhämtning
• Umgås mer med vänner
• Träna minst en gång i veckan
• Sluta göra grönt te i min stora temugg eftersom det alltid blir beskt
• Att låta det roliga ta plats

Som avslutning bjuder jag gott nytt år med två låtar som har betytt en hel del under året. Speciellt den första som har varit den låt jag har lyssnat på för att orka med, och som har fått låna ut en av sina textrader till rubriken.

GOD JUL!

God jul kära läsare =)

Mitt bästa år: "November-mitt lyssnande"

Det är inte långt kvar på "Mitt bästa år"-utmaningen, detta är faktiskt den näst sista. Den här gången är fokus på lyssnandet. För mig är lyssnandet något som sitter ganska mycket i mig själv, det är ganska lätt att flyta iväg i tankarna. Så det blir lite relations-mindfullness helt enkelt. Det kommer också att handla om fokus, att prioritera samtalet. Jag och Goron har ofta våra roligaste och mest intressanta samtal i bilen på väg att handla.

Jag har också valt att lägga in en egen aspekt-nämligen musik. Att låta musiken få ta plats. Har fortfarande skivor hemma som jag köpt och inte har lyssnat igenom. Det är ju för illa.

Hur satanistisk metal fick mig att se ljusare på saker (Ghost på Gröna Lund)

Det känns inte lika hopplöst längre.

Trevlig första mening eller hur? Känslan kom i fredags, när Goron hämtade mig efter en tröttande arbetsdag. Goron och jag behövde fatta ett beslut om hur vi skulle göra med kvällen-gå på Ghost på Gröna Lund eller inte? Vi var båda trötta och sugna samtidigt, så vi bestämde att vi går och är vi trötta så kan vi alltid sätta oss i bilen och åka hem. Så hem och byta om. Jag tog till och med på mig mitt lila läppstift. Det var lite ovant att plocka fram metalsidan av mig igen, men det var lite kul också.

En sak var skönt, det var lagom mycket folk i parken. Har varit på konserter när det har varit så trångt att man sitter i sitt eget knä. Det är ganska skönt att kunna andas och sträcka ut armen utan att slå i någon. Strax innan konserten började så råkade jag ramla på Do Glatem. Han ger mig en kram och frågar om vi vill bli medsläpade. Så vi hänger på Do Glatem och hans vän och tar oss till andra sidan scenen. Mitt i vandradet visar det sig att jag och Do Glatems vän har en gemensam bekant, så jag hann ge Sober en snabb kram. Do Glatem hade lite roligt åt att halva sällskapet stannade och kramade folk mitt i så han konstaterade att "Alla gillar dig".

Det var riktigt kul att se Ghost-jag har grämt mig lite att jag missade dem på Sweden Rock Festival för tre år sedan, när de var "up and coming". Så det är kul att ha sett dem och det är helt okej musik. "Visst funkar det" som Do Glatem sade. Det var helt okej och roligt att det var så blandad publik.

Det gjorde mig och Goron gott att komma iväg. Dels så var det skönt att göra någonting som fick mig att släppa tankarna på jobbet. Dels så var det en symbol för att jag kan göra saker jag vill göra, inte bara jobb och måsten. Dessutom känns det skönt att få in metal-biten i mitt liv igen, den fick sig en rejäl törn i våras (vilket var ett av skälen till att jag bytte blogg till denna).

Nationaldagen och 70-årsdagen av Dagen D

Idag är det Sveriges Nationaldag. Även om min gode vän Do Glatem har en poäng i att man inte kan vara stolt över något man inte hade ett jota med att göra (vilket land du föddes i) men jag tänker vara tacksam över att jag föddes och växte upp här. Som Gustav Fridolin sade-Jag är glad att bo i ett land människor kommer till, istället för att fly ifrån.

Innan vi blir alltför ystra och firar Sverige och sommaren tycker jag också att vi ska skänka en tanke till soldaterna som slogs i Normandie på dagen D, eftersom det är 70 år sedan idag.

Jag lyckades hitta ett klipp som sammanför dessa två skilda händelser. Sabaton på Sweden Rock Festival framför både Nationalsången och Primo Victoria.

Låten jag önskar att jag hade skrivit-Meatloaf "I'm gonna love her for both of us"

Hela den här idén började med att Julia Skott skrev ett inlägg som enligt henne är ännu ett kapitel i boken "Julia överanalyserar musik". Förutom att jag gärna skulle läsa den boken så ville jag skriva om en låt som jag älskar men som hade blivit ännu bättre om den hade fått ett annat perspektiv. Den låten jag pratar om är Meat Loafs "I'm gonna love her for both of us".

Låten handlar om berättarjaget (manligt) som ser en av sina bästa vänner behandla sin fantastiska flickvän som skit rent ut sagt. Det fina i kråksången är att han inte bara drar med tjejen eller spöar upp kompisen, utan han förklarar lugnt att om han får förtroendet att älska den här tjejen så kommer han att älska henne för båda två.

Jag älskar den här låten. Det är en låt som jag plockade fram många gånger under 2012 när jag var serie-dejtare och det var ganska många "Du är en trevlig tjej, men..." så var den här väldigt skön att plocka upp. Jag lyssnade också på den när jag stöttade en vän som hade tagit sig ur ett dåligt förhållande.

Nu ställer sig läsaren frågan, om du nu tycker så mycket om den här låten, varför vill du då göra om den? Jo, jag vill göra om låten så att den inte längre handlar om någon som kommer att älska sin partner för båda två, utan istället om någon som tar sig ur ett förhållande. Med andra ord blir det istället "I'm gonna love ME for both of us". Det kan behövas låtar som handlar om att ta hand om sig själv innan man går in i ett förhållande.

Sabaton-"Heroes" Jag lyssnar och bloggar mina intryck

Har nu lyssnat igenom Sabatons senaste album "Hereos". Denna gång på en annorlunda sätt än jag brukar. Lyssnade på den på Spotify och efter varje spår lyssnade jag på kommentarerna från Joakim Brodén. Det kan jag rekommendera, jag kände iallafall att jag fick ut mer av albumet. Nedan kan ni läsa mina kommentarer.

Nightwitches-Snälla Sabaton, gör detta till "Ghost division"-arvtagare som öppningsspår på spelningarna. Jag gillar tempot och jag gillar den korta "stötiga"  refrängen. Lite minus för att det är svårt att höra texten men det kanske blir bättre på skiva. Extra glad blir jag eftersom det är första gången kvinnor får spela huvudrollen i en Sabaton-text.

No bullets fly-Lite "Sabaton formulär 1A" men kanske skivans finaste historia om den tyske piloten som riskerade att bli både beskjuten av sina egna och bli avrättad när han eskorterade ett svårt skadskjutet fiendeplan till säkerheten.

Smoking Snakes-Från formulär 1A ovan så tar musiken en helt ny riktning och det är bra-för er Sabatonkännare är det som om "Aces in exile" och "Karolinens bön" fått ett kärleksbarn. Riktigt bra sjunget av Joakim Brodén "När ormar röker en pipa" är ett brasilianskt uttryck som motsvarar vårt "När grisar flyger".

Inmate 4859-Skivans första ballad, musiken ger intryck av en blandning av marsch och barnvisa. Tungt och molltyngt om den polske soldaten som med falska identitetshandlingar lyckades bli förd till Auschwitz i syftet att starta upplopp från insidan. När det misslyckades flydde han. Omvärlden trodde dock inte på vad han hade sett därinne.

To Hell and back-den stiliserade reveljen i introt och refrängen lyfter låten. Bra val av första-singel. Hade jag kunnat vissla hade jag lovat att vissla med när jag hör den live första gången.

The Ballad of Bull-För att återknyta till en tidigare spårtitel "Nu röker ormen!" Mitt i en Sabaton-skiva dyker en pampig piano-ballad om en australisk bårbärare som sprang in på slagfältet och bar ut skadade allierade soldater så att de fick leva. Oväntat och urläckert. Den här låten skulle göra vilket amerikanskt krigsfilms-soundtrack som helst grönt av avundsjuka.

Resist and bite-Om "No bullets fly" är "Sabaton formulär 1A" är det "Sabaton formulär 1B" Men bra är det. Här sparas varken på krut eller latin. Och om ni kan motstå att vilja ropa "Thunderstruck" när ni hör introt kan ni applådera er goda viljestyrka.

Soldier of 3 armies-Samma stuk som förra låten. Det habil bra Sabaton, men jag är tveksam om det här kommer att bli en av de låtarna som jag kommer att minnas av skivan. Misstänker dock att den här kommer att spelas ganska ofta live.

Far from the fame-Jag kommer ihåg när det här var en obskyr bonuslåt som bara släppte från ingenstans. Då tyckte jag inte att den var så speciell. Jag hade fel. Detta är riktigt bra-och äntligen släpps de mörka, bestämda Sabaton-fotbollskörerna fram.

Hearts of iron-Hur ska en Sabaton-skiva avslutas om inte med en pampig marsch? Jag, som tycker att "A Light in  the black" är en av Sabatons bästa låtar någonsin, kapitulerar hejdlöst inför detta. Jag kan tänka mig att ha detta som bröllopsmarsch.

Varför jag anser att Tuomas Holopainen borde få Polar Music Prize

Idag har det offentliggjorts vilka som kommer att få ta emot Polar Music Prize ur kungens hand 2014. Det blir Chuck Berry (presentation ganska överflödig) och Peter Sellars (operaregissör). Goda val båda två (det lilla jag läste om Peter Sellars lät mycket intressant).

 Det jag gillar med Polarpriset är just tanken att klassisk musik och populärmusik är lika mycket värda. Sådana tankar behövs verkligen. Det är därför jag anser att Tuomas Holopainen i Nightwish borde få priset, eftersom han för samman de båda världarna i sin musik. Det må ha varit en lycklig slump (han hade tydligen ingen aning om att bandets originalsångerska Tarja Turunen var skolad sopran) men idag är kombinationen operasång + metal en självklarhet.

Oavsett om han slår sig in på filmmusikens bana, fortsätter inom hårdrocken eller kombinerar dem (jag hoppas på det sistnämnda) så har jag svårt att tänka mig en pristagare som bättre förkroppsligar Polarprisets grundtanke och anda.

Lyssna på körerna i "Cold heart of the Klondike" nedan.