Hur satanistisk metal fick mig att se ljusare på saker (Ghost på Gröna Lund)

Det känns inte lika hopplöst längre.

Trevlig första mening eller hur? Känslan kom i fredags, när Goron hämtade mig efter en tröttande arbetsdag. Goron och jag behövde fatta ett beslut om hur vi skulle göra med kvällen-gå på Ghost på Gröna Lund eller inte? Vi var båda trötta och sugna samtidigt, så vi bestämde att vi går och är vi trötta så kan vi alltid sätta oss i bilen och åka hem. Så hem och byta om. Jag tog till och med på mig mitt lila läppstift. Det var lite ovant att plocka fram metalsidan av mig igen, men det var lite kul också.

En sak var skönt, det var lagom mycket folk i parken. Har varit på konserter när det har varit så trångt att man sitter i sitt eget knä. Det är ganska skönt att kunna andas och sträcka ut armen utan att slå i någon. Strax innan konserten började så råkade jag ramla på Do Glatem. Han ger mig en kram och frågar om vi vill bli medsläpade. Så vi hänger på Do Glatem och hans vän och tar oss till andra sidan scenen. Mitt i vandradet visar det sig att jag och Do Glatems vän har en gemensam bekant, så jag hann ge Sober en snabb kram. Do Glatem hade lite roligt åt att halva sällskapet stannade och kramade folk mitt i så han konstaterade att "Alla gillar dig".

Det var riktigt kul att se Ghost-jag har grämt mig lite att jag missade dem på Sweden Rock Festival för tre år sedan, när de var "up and coming". Så det är kul att ha sett dem och det är helt okej musik. "Visst funkar det" som Do Glatem sade. Det var helt okej och roligt att det var så blandad publik.

Det gjorde mig och Goron gott att komma iväg. Dels så var det skönt att göra någonting som fick mig att släppa tankarna på jobbet. Dels så var det en symbol för att jag kan göra saker jag vill göra, inte bara jobb och måsten. Dessutom känns det skönt att få in metal-biten i mitt liv igen, den fick sig en rejäl törn i våras (vilket var ett av skälen till att jag bytte blogg till denna).