Gårdagen var den längsta schemalagda dagen jag kommer att ha under kursen jag läser. Den började så där med att jag var trött när klockan ringde, den tid jag satt den men för tidigt enligt mig, och jag tog itu med det rutinmässiga kaoset i form av kattmatning (när fyra viljestarka pälstroll ska ha olika sorters mat i olika rum blir det lätt så) och få i mig frukost. Kan väl säga att jag var mer huggorm än helgon i humöret. Detta var dagen när grupper till projektarbete ska delas in och eftersom mina erfarenheter av grupparbete är minst sagt blandad och jag som ensamvarg under uppväxten inte är något socialt superproffs så var det nog oron där som spökade.
Det är när jag sitter på bussen, med en blytung ryggsäck och ett tyngre humör, som det börjar att vända. Jag hör nämligen bussradion spela "Hearts on fire" med Hammerfall. Det var ett tag sedan jag lyssnade på den, men det tände iallafall lite kämpaglöd. Det fortsatte med "The show must go on" och med det soundtracket så går det ju inte att vara vissen längre.
Hur gick det med gruppindelningen då? Jo, det gick bra. Jag lyckades hitta några att jobba med och vi har börjat att spåna. Det gick smidigt och det är skönt att ha åtminstone några om jag känner igen och som hälsar. Det blir lite segt annars. Hade några dagar nu när jag tvivlat lite på nuet, framtiden och livet. Den bästa lösningen är att ta ett steg i taget har jag insett.
Som bonus hittade jag en god vego-macka i fiket på lunchen (grönärts-hoummus och quornfilé). Det enda som inte var bra igår var min första (och sista) kontakt med komboucha. Tvi för den lede! Det kände som att hela mitt inre skrynklade ihop sig som ett ilsket russin i fosterställning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag svarar kommentarerna här i min blogg så att alla har chansen att hänga med i diskussionerna.