Igår fick jag en liten puff av Universum ut ur min egen tankebubbla. Det var smärtsamt men ganska nyttigt. Tankebubblan var inte bra, den lurade in mig i en känsla av att vara granskad och dömd och gjorde hela hönsgårdar av en fjäder. Då hör Goron av sig.

Det Goron hörde av sig om är att han lyckats med konststycket att få en byggsäck på 150 kg på sitt ena knä och var tvungen att bege sig till sjukhus för att undersökas. Kan säga att jag avskydde verkligen att inte ha körkort i det läget, men som tur är fanns Gorons manma. Vi följde med till ortopedakuten båda två.

Vi hade tur för det flöt på och tre timmar senare så kunde min älskling hoppa hem på kryckor med två veckors sjukskrivning. Älsklingen sov hos mig utifall att det skulle blev värre men det blev det tack och lov inte. Det är såklart väldigt jobbigt att se någon man älskar ha ruskigt ont men jag är ändå glad att det hände när jag var ledig så att jag kunde finnas där som ett stöd. Goron stöttar mig och gör mycket för mig så det kändes så skönt att kunna ge tillbaka.

Detta ovälkomna avbrott i rutinerna kan nog trots allt ge någonting positivt iallafall. Vårvintern och våren har gått lite i ett. Så jag behöver stanna upp lite, andas och ta hand om mitt hem, som inte riktigt hunnits med när saker har pockat på. Samt naturligtvis ta hand om Goron lika fint som han tog hand om mig när jag hade ont i nacken och nästan skrek varje gång jag vände på mig.