Om jag skulle beskriva mina känslor för midsommarafton med en Star Wars-replik så skulle det bli "I have a bad feeling about this". Min och midsommars dåliga relation började när jag som 3-åring blev släpad till stången mot min vilja.Sorgligt nog minns jag fortfarande hur jag sitter i gräset vid stången och bara känner motviljan och ilskan i kroppen, medan konferenciern ropar i mikrofonen att det är "väldigt trevligt". Under hela min barndom så fortsatte det att vara att obligatoriskt att delta i firandet, även om jag och kusinerna hellre ville gå och bada, så min känsla av midsommar har alltid varit en dag när tradition och konvention är viktigare än mina känslor.
Att ha dessa känslor för midsommar är extra svårt i och med att det verkar vara den mest älskade högtiden på hela året. Trots att jag alltid anstränger mig för att påpeka att jag inte ser ner på människor som väljer att fira traditionell midsommar, så får jag ibland känslan av att jag är grön och har antenner när jag säger till människor att jag inte gillar det. Att fylla inte är min grej alls och att jag varit vegetarian i åtta år och därför inte äter sill gör ingenting lättare. Midsommar känns helt enkelt inte som min grej.
Diskuterade detta idag på nätet och fick höra att jag dödar de svenska traditionerna, för att jag försvarade en programledare som sade att man kan äta snabbmat om man vill, det är också en egen tradition. Det blev lite mycket, speciellt när nät-trollen skrev att "får man ångest av svenska traditioner är det nog inte traditionerna det är fel på". Det tog och jag tillät mig själv att gråta, för att det är känslor som inte blir erkända som skriker och bråkar. Som tur är har jag Goron som inte är rädd för känslor, utan kramade om mig, lät mig gråta mot hans axel och sade "Vi skapar våra egna traditioner". Det är nog det jag måste göra.
Nu undrar ni varför jag diskuterar det om jag tar det så hårt. Jag gör det för alla de som känner ångest och stress istället för glädje över midsommar ska veta att de inte är ensamma. Detär samma sak med det här inlägget. Du är inte ensam om du känner så.
Men usch vad jobbigt att det är så, att det ska vara så jobbigt för folk att acceptera att alla inte är likadana. Högtider är väl just så högtidliga som man själv vill, alla kan ju inte ha samma traditioner jämt, fira gör man ju utefter sig själv och sina nära och kära, inte utefter ett protokoll.
SvaraRaderaSjälv har jag bara fått följa med på midsommarfirande en gång i mitt liv, visst är jag förtjust i sång och dans men jag är ändå tacksam att min familjs enda tradition när det gäller midsommar är att äta jordgubbar. Nuförtiden är jag parkeringsvakt vid midsommarfirandet, sen åker jag hem och äter vad det nu är som blir till mat, följt av efterrätt med bär och mjölk.
Någon gång kanske jag går ihop med vänner, sjunger små grodorna och binder en krans av tjusiga blommor. Det skulle jag säker tycka om. Ingen alkohol och ingen sill behövs för att jag ska kunna uppskatta och notera att javisst, se där, det är ljust mitt i natten och landet är fullt av grönska. Hurra för det.
Vad galet långt jag skriver, jag hoppas det inte är störande, jag hoppas midsommaren kan bli trevlig för dig i fortsättningen. Att du kan hitta dina egna traditioner och att alla kan acceptera det. Jag hoppas också att allt är bra med dig förövrigt, jag har tyst bevakat bloggen din men nu är det dags att lämna lite avtryck igen tycker jag.
Välkommen till bloggen, Jessica =) Trevligt att se dig igen =)
RaderaMitt problem löste sig, Gorons (sambon) morfar fyllde år, så jag var social utan andra midsommarförtecken än jordgubbstårta (och tårta kan jag peta i mig en gång om året). Till nästa år ska jag fundera på vilka traditioner jag ska skapa. De enda högtider jag har tradition kring är valborg och jul.