I lördags fick jag beskedet att en vän som jag höll nära hjärtat, trots att majoriteten av vår kontakt låg på nätet, somnat in. Det kom ganska oväntat och det var mycket sorgligt. Även om det mesta av vår kontakt skedde via sociala medier, så var hon en av de människor som betytt för min utveckling som människa, och som jag verkligen uppskattade att ha i mitt kontaktnät.
Det är mycket som var spännande med Morrica. Bara en sådan sak som hur vi träffades, hon frågade "Är du CrimsonAnna från chatten med Joacim Cans häromdagen?". Så började vi prata och sedan fortsatte samtalet fram tills hon gick bort. Hon brann för pedagogiken, det skrivna ordet och att alla människor hade ett värde. Jag minns när jag skrev ett inlägg om en irriterad diskussion jag haft med en Röda korset-insamlare på gatan, och hon påminde mig lugnt om att de också är människor, och att det mest metal jag kunde göra är att säga nej tack och gå därifrån. Det är så typiskt henne, lika typiskt som att hon alltid bar samma nyans av rött på läppstiftet när hon undervisade, eftersom hon fått veta att det blev lättare att läsa på hennes läppar då.
På sin egen blogg så skrev hon att
"Jag är en liten tant på äventyr i en stor värld. Kan jag göra den lite bättre för någon, någonstans, någonsin så kommer jag att försöka. Kan jag ge någon verktyg för att göra världen bättre någonsin, någonstans så kommer jag att försöka"
Det beskriver henne så bra, och jag hoppas att hon just nu möter nya världar och gör livet lite lättare för människor i andra dimensioner. När David Bowie gick bort tidigare i år, så skrevs det på Reddit att när du är ledsen, kom ihåg att
jorden är fem miljarder år gammal och du lyckades existera i samma tid som David Bowie. Det är så jag tänker, att av alla själar i världen, så dök en metal-tango upp och svepte ihop mig och Morrica. Det är jag tacksam för, även om jag kommer att sakna henne.
